tisdagmorgon

life's a bitch and then you die.

end of story.

the dreammaker's gonna make you mad.

jag gillar att vara vaken om kvällarna. jag är en vampyr. sen vill jag liksom dö på jobbet nästa dag. men det är ju då. va? 

vill lyssna på amelies soundtrack och klicka mig runt på det dära internetet. 

som en vilde.

nu ska jag släpa mig till sängen. sova jajaja.

run neon tiger! there's a lot on your mind.

         they promise just to pet you

                    well don't you let 'em get you.

sådär sådär sådär

tisdag. står still. morgon kväll. och så vidare. 

äter vitlök. i stora doser. det mår man illa av kan jag upplysa er om. 

men jag har drabbats av en smärre förkylning som jag hemskt gärna vill bli av med innan helgen. 

helst nu dårå. men iallafall. 

och jag tycks vara den enda i hela världen som inte välkomnar snön med öppna armar. istället sitter jag med en stor tekopp och lyssnar på franskt 60-tal. det gillas. 

ja typ så.

thinking: some people thought about killing off themselves

bakis. ångest. choklad. ungefär så.

i öronen: hello saferide / saturday nights. världens bästa dagen efter. 

tur att man är ung och dum ändå.

nu: måla. det hjälper. och städa. 

Somebody reckoned well just one drink that’ll do
Somebody’s evil twin said: well, let’s make it two

uhu

having trouble telling 
how i feel 
but i can dance, dance, dance
couldn't possibly tell you 
how i mean 
but i can dance, dance, dance

easy conversations, 
there's no such thing
oh, i'm shy, shy, shy
my hips they lie
'cause in reality, aye 
i'm shy shy shy

missing/missing

change came in disguise of revelation

ibland känner jag att livet skulle passa mig bättre i form av en svartvit 60-talsfilm. 

just nu är allt bara så white trash-tragiskt mediokert. jag behöver ta mig ut ur mitt huvud. 

det är klaustrofobiskt. 

i sann existentialistisk anda vacklar jag mellan olika ytterligheter som visaren på en barometer i storm. ack den medelklasseliga ångesten á la sartre. 

  

men till helgen väntar nya äventyr. hurrahurra.

idag.

what uniform can i wear to hide my heavy heart?

it's too heavy, it will always show.

jaques felt himself growing gloomy again.

he was well aware that to live on earth 

a man must follow its fashion

and hearts

were no longer worn.

i cried me a river and hoped that he would come with a boat so we could set sail and leave.

drömvärld.

när jag blundar blir allt lite lite vackrare. men jag vill inte sova för världen rusar förbi oss.

och jag gör inga viktiga saker, sådär som jag önskar att jag gjorde. 

men kanske måste det vara så ibland.

suddigt

allt är så tråkigt så vi flyr till paris.

nu räknar vi dagar.

paris paris mon cheri.

och pojkar är underliga har vi konstaterat ett flertal gånger under helgens lopp. men fina ibland.

jag hittade en pappersbit i min jacka som jag fyndat på vinden. där hade någon skrivit: kärleken är som en fågel, den flyger dit den vill och inte dit den borde. det var lite fint och klyschigt på en gång. 

igår tittade jag på lomo-fotografier. de var lite magiska. en blyg farbror berättade små historier om sin barndom för mig. de var hans minnen, de där bilderna. fångade av en trettio år gammal rysk kamera. 

och så var det med det.

måndagkväll.

skulle borde. tar det sen.

ingen substans, ingenting alls. 

i love the way tears fit my cheek.

man vänder ut och in på sig själv men glömmer bort det halvvägs. letar och letar. 

och varje dag på jobbet dör jag lite inombords. 

hela världen är som ett ofantligt kaleidoskop. 

allting snurrar som svindel.

ungefär såhär:

battements de coeur

allt är en faslig oreda just nu. jag önskar att en massa saker vore annorlunda. jag har långa önskelistor i hjärtat. men det är svårt att vara på riktigt. 

jag flyr men jag vet inte vart. 

för ingen ser riktigt längre. 

dekadensen är så fysisk. jag skulle vilja kapsla in mig i tiden. snurra in mig i stjärnhimlen, låta universum omfamna mig. 

jag lägger mig på golvet och tänker att nu, nu går jag i en miljon bitar. men det gör jag ju inte.

och så önskar jag så att det gör ont att jag kunde franska. kärlek på franska är det finaste jag vet.

kärlek är för dom

hjärtat slår. men det är andetag som bara jag hör. 

och jag gör vad som helst för att inte tappa balansen, men det är ju så svårt. 

när världen störtar brant ner på båda sidor om en och breder ut sig flera tusen meter nedanför fötterna, då måste hålla i sig för allt man har. för det drömde jag inatt. och det är så det känns. tusen meter bråddjup och sen livet. 

då är det väl inte så konstigt att man inte vågar släppa taget. 

jag tror visst att det kallas för varats oändliga lidande? 

och rymden är så omöjligt stor, det vet ju alla. planeterna målar sina tysta ellipser medan stjärnorna räknar åren i visdom och oceanernas sorger speglas i månen. 

den här stunden är nu och för alltid.

det finns ingen röd tråd

appropå det här med mina drömmar: jag vet inte, men det känns som att kapitalisten inom mig försöker säga mig något. jag har dock inte kommit underfund med vad.

jag lyssnar på dekadenta sånger och somnar i fåtöljer. och undrar litegrann exakt när allt blev såhär underligt. och mörkret ligger som en filt över oss. det envisas liksom med att krypa in i alla små tänkbara skrymslen och vrår. och ute går hemulerna med stora tunga steg. och jag tänker lite på stackars morran som säkert bara var hemskt ensam och missförstådd. hur ska man orka vara snäll när ingen vill trösta en när man är ledsen? det finns så många morror i världen ska ni veta. 

ibland tänker jag att på natten, det är då allting händer. man grubblar över det där leendet, någon komponerar en sång som aldrig kommer spelas. en liten obetydlig fundering skrivs ned i en gammal anteckningsbok. kärleken kommer tassande och alla fina tankar förvandlas till små bubblor som svävar iväg över trädtoppar och hustak, upp i atmosfären. där blir de till stjärnor på himlavalvet. 

de där stjärnorna, de är våra hemligheter.

jag känner mig på en gång letargisk, vilsen och hemskt orolig. hur det går ihop vet jag inte.

att vara vid liv en dag till

snurra runt runt i en stad som brinner av höstlöv och känslor. jag är alldeles uppsnärjd i det blå. huvudet i månen. 

på min promenad till jobbet ser jag numera silvergräs och rosa sockervaddsmoln. och när man andas blir det små rökpuffar, som på ett ånglokomotiv fast inte lika mycket förstås. det är för att det är höst nu på riktigt. 

men jag har varit på biblioteket och det gör mig himla glad. hemingway kafka camus coelho bland andra. gossegos i hjärtat. 

imorgon ska jag passa barn. det blir en fin omväxling till allt skruvande och byggande och borrande och allt möjligt sånt där som jag egentligen inte gillar så värst mycket. men jag får ju lite slantar för all del så man tackar och bockar. 

jag drömmer så underliga saker om nätterna nuförtiden. som att bli jagad av illasinnade kommunister medan min systers man steker pannkakor. eller att en likaså illasinnad städtant vill slå mig med dammsugaren. det är ungefär så förvirrat som jag är. 

allt det här medan himlakropparna snurrar och alla går fort på stadens gatstenar.

hello daydreaming

faller fritt på midnattsgatorna

visst är det fint när man går omkring och ler sådär stort med hela ansiktet och bara inte kan sluta? det tycker jag. och alla tycker att man är en tok som går där och ler för sig själv men det gör inget alls. 

jag ville bara säga det. fint. (det är mitt bästa ord just nu)

annat som är fint:

att rita i någons ansikte

att äntligen få gå till moderna på lördag

att tappa bort timmarna i en röd fåtölj med varm choklad och trevligt sällskap

att det är den allra bästa tiden på året nu (jag ändrar mig lika fort som årstiderna)

att det är fredag imorgon. och en alldeles speciell sådan dessutom

allt är förstås inte fint, men mycket. det som inte är det tänker jag inte skriva om idag. kanske imorgon, men inte idag. och sånna här listor hjälper mig när jag inte kan andas.

som när jag står där på golvet och inte vet något alls. då är det bra att minnas att vissa stunder finns bara för att de måste. 

och är det inte verklighet så drömmer jag väl

tiden rinner genom fingrarna och tänk snart är vi gamla precis som dom. 

vi måste bort härifrån innan vi ligger på kyrkogårn (som alla innan oss)

jag vill bestämma allt nu och ha en plan. och alla säger att jag har världen och livet för mina fötter och varför gör du ingenting du kan ju vad som helst. 

men jag vet inte hur man flyger.

och allt är på en gång väldigt fint och vemodigt. och lite lite skrämmande.

jag samlar drömmar under kudden. 

snälla trampa inte på mitt hjärta, jag blir så ledsen då.

och riv inte mina ord i tusen bitar, du förstör, varför ser du inte? 

om vinden hinner ikapp oss är det för sent säger alla. och sen: varför har du så bråttom?

ps. jag märker att jag har anammat mr. joyce's för samtiden så revolutionerande skrivstil till fullo. den klär mina tankar så fint just nu. 

the sky is full of dreams but you don't know how to fly

        

            

       

alla drömmer om fåglar

hösten är himla fin just nu ändå:

jag storkonsumerar böcker. det har jag saknat minsann.

jag målar. 

jag spelar piano igen. åh.

dricker te i stora mängder.

sveper in mig i yllekoftor och stora halsdukar.

och det jag kanske är allra bäst på: drömmer.

om storstäder och resväskor. vindsvåningar i paris. prasslande löv och hans hand i min. 

om nätter med silverstjärnor. platser dit frosten inte når.

men det där vet ni ju redan. 

vad jag däremot inte gör:

tvättar.

städar.

pratar om min lön.

det verkar någorlunda oskyldigt. 

ps. någorlunda är ett fint ord. någorlunda annorlunda.

det här är så fint som det bara blir.