ibland känner jag att livet skulle passa mig bättre i form av en svartvit 60-talsfilm.
just nu är allt bara så white trash-tragiskt mediokert. jag behöver ta mig ut ur mitt huvud.
det är klaustrofobiskt.
i sann existentialistisk anda vacklar jag mellan olika ytterligheter som visaren på en barometer i storm. ack den medelklasseliga ångesten á la sartre.
men till helgen väntar nya äventyr. hurrahurra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar