kärlek är för dom

hjärtat slår. men det är andetag som bara jag hör. 

och jag gör vad som helst för att inte tappa balansen, men det är ju så svårt. 

när världen störtar brant ner på båda sidor om en och breder ut sig flera tusen meter nedanför fötterna, då måste hålla i sig för allt man har. för det drömde jag inatt. och det är så det känns. tusen meter bråddjup och sen livet. 

då är det väl inte så konstigt att man inte vågar släppa taget. 

jag tror visst att det kallas för varats oändliga lidande? 

och rymden är så omöjligt stor, det vet ju alla. planeterna målar sina tysta ellipser medan stjärnorna räknar åren i visdom och oceanernas sorger speglas i månen. 

den här stunden är nu och för alltid.