det finns ingen röd tråd

appropå det här med mina drömmar: jag vet inte, men det känns som att kapitalisten inom mig försöker säga mig något. jag har dock inte kommit underfund med vad.

jag lyssnar på dekadenta sånger och somnar i fåtöljer. och undrar litegrann exakt när allt blev såhär underligt. och mörkret ligger som en filt över oss. det envisas liksom med att krypa in i alla små tänkbara skrymslen och vrår. och ute går hemulerna med stora tunga steg. och jag tänker lite på stackars morran som säkert bara var hemskt ensam och missförstådd. hur ska man orka vara snäll när ingen vill trösta en när man är ledsen? det finns så många morror i världen ska ni veta. 

ibland tänker jag att på natten, det är då allting händer. man grubblar över det där leendet, någon komponerar en sång som aldrig kommer spelas. en liten obetydlig fundering skrivs ned i en gammal anteckningsbok. kärleken kommer tassande och alla fina tankar förvandlas till små bubblor som svävar iväg över trädtoppar och hustak, upp i atmosfären. där blir de till stjärnor på himlavalvet. 

de där stjärnorna, de är våra hemligheter.

jag känner mig på en gång letargisk, vilsen och hemskt orolig. hur det går ihop vet jag inte.