har drabbats av en fruktansvärd existensångest på sistone. vet inte varför jag vaknar på morgonen ens. dagarna vandrar, de jagar förbi utan att lämna minsta spår eller avtryck. och snart finns vi inte längre.
jag kan inte tro att jag lever.
kan inte tro att jag andas. ibland slutar jag.
jag kan bara inte förstå det.
kriser kommer och går, jag tror det är 20-årskrisen som har drabbats oss. Jag känner mig krisig också, ps gillar dig.
SvaraRadera/ A