huvudbryderier.

jag tänker så djävulskt mycket, på allt och inget. känns som att jag tänker för mycket. tänker att jag känner för mycket. tänker och känner och får det inte ur mig.  får inte mig ur det. 

det är så jävla svårt att se klart. allt är ju så diffust. ser inga gränser egentligen. inga slut. jag kan bara inte se. 

och jag är glad, kanske lycklig ibland men vem vet och vem kan säga helt säkert det enda jag med säkerhet kan säga är när jag är ledsen och visst är väl det synd för varför är det lättare att definiera en sån känsla än en annan? va.

jag stänger ute människor, medvetet eller omedvetet, bildligt eller bokstavligt. jag undrar så varför. och när han fattar att jag ljuger, då känner jag mig som en dålig person. en som jag inte vill vara men inte vet hur jag inte ska vara. herregud. det blir så fel då i mitt huvud. i hela kroppen. jag vill säga förlåt men vågar inte. och vad hjälper det? och det är ju sånna petitesser egentligen, jag bara hakar upp mig som en gammal repig lp-skiva.