räddningen.

min käre far köpte detta till mig igen. hur fint blir det. åh den är det bästa som finns.

something supposed to be your own.

har drabbats av en fruktansvärd existensångest på sistone. vet inte varför jag vaknar på morgonen ens. dagarna vandrar, de jagar förbi utan att lämna minsta spår eller avtryck. och snart finns vi inte längre.

jag kan inte tro att jag lever.

kan inte tro att jag andas. ibland slutar jag.

jag kan bara inte förstå det.

och varför.

16.47

jag har drabbats av en urinvägsinfektion. det är mindre trevligt. jag försöker dämpa tristessen med brahms på spotify till exempel. och genom att titta på riktigt urusla webbtvprogramm. men däremellan dör jag. på riktigt alltså. jag vill ut i solskenet och hiva öl.

dessutom så försvann alla mina bilder och alla inställningar jag hade på datorn när jag startade om den? man ba hallå. (så här börjar man formulera sig efter ett visst antal ihuvudetpåcarolinagynning på raken).

äsch. jag har ingen inspiration till något nu för tiden.

tell me when the snow has gone its way.

you said spring is on its way.

and you said, the light will do us good.

spring is way too shaky for me.

why not take me all the way to july?

i ran i crawled i chased to get out fast

now i'm gone, with my head in a cloud. and the songs, they're just dancin around.

det känns litegrann som feber. sådär surrealistiskt. jag fattar inget alls.

jag är rastlös. vill bort men vet inte vad det innebär. därför lyssnar jag bara på musik. tack gud för spotify. det lugnar min puls en aning, för stunden åtminstone. visst är det märkligt det där. minns en uppsats jag skrev på musikhistorien, om musikens betydelse för mänskligheten. hur kan något så abstrakt kännas så verkligt inuti. synestesi. åh ja svunna tider det.

hela min kropp känns så fel just nu. jag vill krypa ur min hud. ur mig själv. men hur jag än vrider mig och vänder ut och in på mitt hjärta så kan jag inte. jag bara förälskar mig på nytt och på nytt och förlorar mig i musikens värld. leta där om du vill hitta mig. men det är jag inte säker på att du gör. om du gör det, säg till.

(det här kan ju vara det mest oklara jag någonsin diktat ihop)

hej från en mac-tjej. (ja NU ska jag sluta tjata)

monday 15.19

-you say you're afraid to be put in a cage.

  

well baby,

you're already in that cage.

 

huvudbryderier.

jag tänker så djävulskt mycket, på allt och inget. känns som att jag tänker för mycket. tänker att jag känner för mycket. tänker och känner och får det inte ur mig.  får inte mig ur det. 

det är så jävla svårt att se klart. allt är ju så diffust. ser inga gränser egentligen. inga slut. jag kan bara inte se. 

och jag är glad, kanske lycklig ibland men vem vet och vem kan säga helt säkert det enda jag med säkerhet kan säga är när jag är ledsen och visst är väl det synd för varför är det lättare att definiera en sån känsla än en annan? va.

jag stänger ute människor, medvetet eller omedvetet, bildligt eller bokstavligt. jag undrar så varför. och när han fattar att jag ljuger, då känner jag mig som en dålig person. en som jag inte vill vara men inte vet hur jag inte ska vara. herregud. det blir så fel då i mitt huvud. i hela kroppen. jag vill säga förlåt men vågar inte. och vad hjälper det? och det är ju sånna petitesser egentligen, jag bara hakar upp mig som en gammal repig lp-skiva.