idag.

what uniform can i wear to hide my heavy heart?

it's too heavy, it will always show.

jaques felt himself growing gloomy again.

he was well aware that to live on earth 

a man must follow its fashion

and hearts

were no longer worn.

i cried me a river and hoped that he would come with a boat so we could set sail and leave.

drömvärld.

när jag blundar blir allt lite lite vackrare. men jag vill inte sova för världen rusar förbi oss.

och jag gör inga viktiga saker, sådär som jag önskar att jag gjorde. 

men kanske måste det vara så ibland.

suddigt

allt är så tråkigt så vi flyr till paris.

nu räknar vi dagar.

paris paris mon cheri.

och pojkar är underliga har vi konstaterat ett flertal gånger under helgens lopp. men fina ibland.

jag hittade en pappersbit i min jacka som jag fyndat på vinden. där hade någon skrivit: kärleken är som en fågel, den flyger dit den vill och inte dit den borde. det var lite fint och klyschigt på en gång. 

igår tittade jag på lomo-fotografier. de var lite magiska. en blyg farbror berättade små historier om sin barndom för mig. de var hans minnen, de där bilderna. fångade av en trettio år gammal rysk kamera. 

och så var det med det.

måndagkväll.

skulle borde. tar det sen.

ingen substans, ingenting alls. 

i love the way tears fit my cheek.

man vänder ut och in på sig själv men glömmer bort det halvvägs. letar och letar. 

och varje dag på jobbet dör jag lite inombords. 

hela världen är som ett ofantligt kaleidoskop. 

allting snurrar som svindel.

ungefär såhär:

battements de coeur

allt är en faslig oreda just nu. jag önskar att en massa saker vore annorlunda. jag har långa önskelistor i hjärtat. men det är svårt att vara på riktigt. 

jag flyr men jag vet inte vart. 

för ingen ser riktigt längre. 

dekadensen är så fysisk. jag skulle vilja kapsla in mig i tiden. snurra in mig i stjärnhimlen, låta universum omfamna mig. 

jag lägger mig på golvet och tänker att nu, nu går jag i en miljon bitar. men det gör jag ju inte.

och så önskar jag så att det gör ont att jag kunde franska. kärlek på franska är det finaste jag vet.

kärlek är för dom

hjärtat slår. men det är andetag som bara jag hör. 

och jag gör vad som helst för att inte tappa balansen, men det är ju så svårt. 

när världen störtar brant ner på båda sidor om en och breder ut sig flera tusen meter nedanför fötterna, då måste hålla i sig för allt man har. för det drömde jag inatt. och det är så det känns. tusen meter bråddjup och sen livet. 

då är det väl inte så konstigt att man inte vågar släppa taget. 

jag tror visst att det kallas för varats oändliga lidande? 

och rymden är så omöjligt stor, det vet ju alla. planeterna målar sina tysta ellipser medan stjärnorna räknar åren i visdom och oceanernas sorger speglas i månen. 

den här stunden är nu och för alltid.