upproret.
och alla svordomar som numera fyller mina texter och tankar.
det är så mycket som gör mig arg nu för tiden:
folk som bah men sänk skatterna för vadå man måste ju få bli rik om man vill det och vadå jag kan väl inte rå för att det finns dom som inte vill, å dom får väl bo på gatan dårå det är inte mitt problem någon annans det är alltid någon annans fel.
och folk som bah men va inte så jävla bitter problematisera inte verkligheten nu har vi kommit så långt och vadå fattigdom och vadå patriarkat du får skylla dig själv kvinna hora man får väl sköta sig själv vad har du med mig att göra bara klättra i maktens stora trappa det är väl inte mitt problem om några mindre begåvade och eller svagsinta ramlar av och tappar fotfästet på vägen sköt dig själv du är inte mitt jävla problem.
får liksom mental break-down av brist på själ och hjärta i min omgivning.
lever i en så verklighetsfrämmande värld. liksom tror och hoppas att människor bryr sig ur ett större perspektiv. skäms över att jag är naiv. avskyr individualismen och det faktum att jag i högsta grad är en del av den.
den förlorade generationen.
vems jävla problem är det egentligen?
