som om en fridfull, vakande hand vilar över jorden.
naturen är frusen, bunden till kristaller.
allt det smutsiga finns ju kvar där under. men syns inte.
och skuggorna skimrar i blått när det skymmer.
det är som vackrast då.
jag såg solen vandra över en brinnande himmel.
höll andan och insåg att aldrig någonsin har jag stannat upp och låtit den uppfylla mig.
vintern.
har låtit den övermanna mig istället för att omfamnas av den.
midvinternattens köld må vara hård.
men stjärnorna gnistra och glimma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar